jag berättade min största hemlighet

och hon minns den inte...

längtan bort

var som helst

bara det inte är här och nu

en längtan som kräver min ständiga uppmärksamhet

för att inte lösa upp mig

en längtan som långsamt

drar ur kroppen all energi

och sprider den över en oändlighet

en gränslös längtan utan slut

en oändlig cirkulär repetiotion

längtan efter att släppa taget

på riktigt

släppa krampen

en odentifierbar rastlöshet

som en klåda på insidan av kroppen

ovilja att tänka

rädsla för att stanna upp

om man stannar tvingas man tänka

rädsla att finna hopplöshet

finna uppgiften meningslös

som Sysifos utan sitt berg

om man slutar upphör man att existera

tänker mig att det är som en parasit

hotad griper den ett hårdare tag

om sin värd

rastlösheten

ett krafsande på insidan av min bröstkorg

ett ständigt pickand på min axel

uppmanande

övertygande

lugn

stark

och trygg på ytan

rabiesvargar i själen

man lär sig leva med det

som ett själsligt tinnitus

jag litar inte på mig själv

jag litar inte på andra

jag vet att de inte har all kunskap

eller hela sanningen

för jag har ljugit

biter mig fast

ignorerar smärtan

man vänjer sig

samma jävla idiotiska envishet

rakt in i väggen

som en trasig leksaksrobot

hade bråttom

startade innan jag kände mig redo

fortsätter under egentvång

för att inte fullfölja är att misslyckas

när är man någonsin redo

prestationskravet

det dyker upp överallt

och slukar mig

aldrig förlora

bara nästan bäst

totalt värdelös

patetisk

jag tror de skrattar när jag inte är där

när sanningen

inte längre går att springa ifrån

när man tittar upp och inser

att man måste ta sig bort från den plats

man är på

för att inte förgöras

och samtidigt inser

att man inte har den blekaste aning

om var man befinner sig

eller hur man ska ta sig därifrån

det känns som om universum roterar

i motsatt riktning som jag

stirrar i marken

och tar tiden i små potioner

koncentrerar mig på

att hålla alla mina atomer på plats

pratade och pratade och pratade

och pratade och pratade och pratade

och pratade och pratade och pratade

nu ökar trycket

skammen lägger sin blöta filt

jag har tagit för stor plats

detta är min skräck

patetisk

dum

och blottad

du går

den banalaste frågan från dig

framkallar ett behov

av ny mark

under mina fötter

efteråt

plockar sönder mig själv i småbitar

svårt att få allt på plats igen

ny konfrontation

och efteråt

plockar sönder mig själv igen

småbitar

överallt små bitar

återigen retarderad till den fula ankungen

står där som en klumpig hög

av kött och volanger

med rosetter i håret och målade läppar

patetisk i mina höga klackar

två främmande äckliga köttklumpar

placerade på min bröstkorg

groteska utväxter

aggressiva svulster

som hånar mig

provocerar mig

idag

var likadan som igår

imorgon

kommer att bli likadan som idag

tanken som ett knytnävslag i ansiktet

alla dessa djävla dagar av solsken

då lyckan borde strömma genom kroppen

istället en trögflytande massa

genom mina ådror

smärta över att man inte kan njuta

av den satans solen

uppgivenhet inför allt man inte hann att göra

trots att man gjorde ingenting

frustration inför att den tid

och förbannade energi man lagt ner

inte lett framåt

utan bara lurat en i lust slukande cirklar

djävla

förbannade

skit dagar av vårsol

samma fläckar och hål i taket

nya fläckar och hål i mig

en önskan

att få sova bort de mörkaste timmarna

stanna klockorna

och sjunka in i tapeten

att under en tid inte behöva delta

rädd för att släppa sorgen

för vem blir man då

rädd för lyckan

lyckan ger ansvar och bärs på skakiga ben

det krävs en ansträngning för att stanna där

mod och styrka för att inte gömma sig

en dragningskraft inifrån dimman

tillbaka dit in

skyddande

bedövande

dunbolstersmjuka

trygga